fredag 29 april 2011

Läst: Glenn Taylor, The Ballad of Trenchmouth Taggart


The Ballad of Trenchmouth Taggart är Gleen Taylors Debut roman som fått väldigt fina recensioner. Något som den verkligen förtjänar då den är svår att sluta läsa. Boken spänner över otroliga 108 år av Trenchmouth Taggarts liv(han föds i december 1902), från 1903 till 2010 och man får följa med på en häftig resa under alla decennierna där emellan.

Boken tar sin början 2010 då Trenchmouth är 108 år och precis har sytt ihop sin mun i syftet att aldrig mer yttra ett ord då det knackar på dörren och en journalist stiger in. T tillfrågas att berätta sin livshistoria för journalisten vilket är inledningen på en spännande och fartfylld historia som tar sin början i West Virginia och en kall vinterdag då Taggart kastas i en flod av sin galna moder som ser honom som djävulens son. T räddas turligt nog av änkan Dorsett. Dock drabbas han av Gingivit (dikemun) därav namnet Trenchmouth som änkan ger honom. Änkan är en stark kvinna som försörjer sig och sitt andra fosterbarn, Clarissa, genom att sälja hembränt till männen i byn. Dorsett uppfostrar sina fosterbarn till självständiga individer som inte ska inte tillåta att andra sätter sig på dem.

Trenchmouth lever ett hårt liv, till en början är han ett barn av vildmarken. Ett barn som inte vet hur det ska bete sig i sociala sammanhang. Men T tyr sig till sin nya mor och syster och de hjälper honom att hitta balansen mellan det vilda och samhällets normer. Då han växer upp under vilda västerns sista dagar utgör öga-för-öga, tand-för-tand-mentaliteten en del av vardagen, något som passar unge Trenchmouth som ser saker svart och vit, och att man får det man förtjänar.

Det förekommer en hel del namn och personer som jag hade svårt att relatera till då jag inte är så välbekant med gamla musiker från Amerika (T spelar och sjunger ihop med olika människor). I bokens senare kapitel förekommer många namn som jag antar härrör från gamla countrysångare och jazzmusiker från USA men de blir inte mer än namn för mig tyvärr.

Det är författarens beskrivning och hanterade av Trenchmouths karaktär som lyfter hela boken, som annars inte är särskild detaljerad, miljöerna skiftar ganska snabbt och det finns många karaktärer som bara flyter förbi utan att göra intryck. Dock är Taggart desto mer levande och framstår som en sympatisk man om än lite knepig och brutal. Jag upplever honom som en oerhört varmhjärtad karaktär han förvandlas till lite av en gammal hjältefigur som har sina ärr.

lördag 23 april 2011

läst: Yoko Ogawa, The Housekeeper + The Professor




Denna boken fick mig att se matematik i ett helt nytt ljus. Från att ha sett matematik som trist och onödigt svårt efter alla timmar i skolbänken till att se matematiken som något fint och förvånande poetiskt måste visa på en boks förmåga att påverka ens person.

Yoko Ogawa har lyckats skapa en enkel, vacker berättelse som lyckas balansera mellan vemod och lycka samtidigt som den är bildande med sitt lekande med både primtal och ekvationer.

rekommenderar varmt denna lilla bok!

lördag 16 april 2011

nyinskaffat: Yoko Ogawa


I veckan ramlade två av Yoko Ogawas romaner ner på dörrmattan, The Diving Pool och Hotel Iris. Jag har nyss läst hennes The Housekeeper + The Professor som var en väldigt bra bok och annorlunda från det jag brukar läsa vilket fick mig att bli nyfiken på hennes andra verk.



The Diving Pool:
"A lonely teenaged girl falls in love with her foster-brother as she watches him leap from a high diving board into a pool – an unspoken infatuation that draws out darker possibilities.

A young woman records the daily moods of her pregnant sister in a diary, but rather than a story of growth the diary reveals a more sinister tale of greed and repulsion.

Out of nostalgia, a woman visits her old college dormitory on the outskirts of Tokyo. There she finds an isolated world shadowed by decay, haunted by absent students and the disturbing figure of the crippled caretaker."

Hotel Iris:

"In a crumbling, seaside hotel on the coast of Japan, quiet, seventeen-year-old Mari works the front desk as her mother fusses over the off-season customers. When, one night, they are forced to eject a prostitute and a middle-aged man from his room, Mari finds herself drawn to the man’s voice, in what will become the first gesture of a long seduction.

Mari begins to visit the mysterious man at his island home, and he initiates her into a dark realm of both pain and pleasure. As Mari’s mother and the police begin to close in on the illicit affair, events move to a dramatic climax"

Jag får lite Haruki Murakami vibbar men förhoppningsvis lyckas de skapa sig egna identiteter och är i liknande stil som the housekeeper + the professor.

onsdag 13 april 2011

efter ett oplanerat uppehåll

Det har varit lite tyst från vårt håll i april, vilket helt enkelt beror på att jag och syrran varit upptagna med annat på var sitt håll. Dock har vi båda hunnit läsa en hel del sedan senaste inlägget gjordes.

bok 2 av H. Murakamis 1Q84 serie gjorde mig något besviken( om vilket ett inlägg borde finnas uppe när detta skrivs). Jag har ändå lyckats hålla mig kvar bland de japanska författarna och hittat en ny favorit i Yoko Ogawa, och hennes housekeeper and the professor och två av hennes andra böcker, Hotel Iris och the Diving Pool är på väg med posten.

Nuvarande läsning för min del är Glenn Taylors The Ballad of Trenchmouth Taggart, vilken är en riktigt skön roman Stilen skiljer sig rejält från ovannämnda författares vilket känns uppfriskande. Den känns som en gammal hederlig western så den kan jag varmt rekommendera.

Reflektioner: Haruki Murakami 1Q84- juli september bok 2

" 'Du menar att om det dyker upp en pistol, kommer den med nödvändighet att avfyras någonstans, eller hur?'
'Enligt Tjechovs synpunkt är det så.'
'Så du vill alltså helst undvika att skaffa mig en pistol.'
'Det är både farligt och olagligt. Dessutom är Tjechov en författare som man kan lita på.'
'Men det här är ingen berättelse. Vi pratar ju om den verkliga världen.'
Tamaru kisade med ögonen och tittade Aomame stint i ansiktet. Sedan öppnade han långsamt och samlat munnen: ' Vem kan veta det?' " (bok 2, s 26)

Om man känner sin Murakami så vet man att han sällan planterar saker som bara lämnas därhän eller aldrig bär frukt. Med ovanstånde citat som en ständig ledsagare följer man handlingen framåt till det ögonblick Tjechovs ord blir till sanning. Dock får vi aldrig höra skottet som överröstas av Little Peoples hånfulla skratt.

Jag har svårt för Murakamis senaste alster, det som syntes lovande i bok ett omvandlas till något lite för groteskt och segt för min smak. I Bok 2 känns historien till en början alldeles för långrandig, den hamnar på en platå som det tar nästan två tredjedelar av boken att komma vidare ifrån. Jag funderar över varför Murakami valde att göra denna berättelsen till sitt stora epos. Flera av hans andra böcker känns mycket mer genomarbetade och till viss del djupare. Kanske har jag blivit mätt på Murakami eller så kanske det har blivit för mycket av hans surrealism i 1Q84.

Aomame är fortfarande den mest intressanta karaktären dock avskärmas hon från de personer som utgjorde de starkare delarna av bok 1. Bok 2 blir för min del inte lika intressant när hon inte ges utrymme till att interagera med dessa människor vilket inte riktigt uppvägs av fokuserandet på Tengos perspektiv.

Jag funderar på om skottet inte borde kommit lite tidigare för denna berättelse. Förhoppningsvis kan bok 3 gottgöra för alltihop när den kommer ut, vem vet den kanske får en att se bok 2 i ett helt annat ljus.

söndag 3 april 2011

Recension: Sophie Hannas Lilla Hjärtat

Sophie Hannas bok Lilla hjärtat är ingen större läsupplevelse. Det är en sådan typ av bok som jag antar man uppskattar om man är ett fan av författaren eller är en hobbyläsare av deckare och väljer böcker efter topplistorna.

Jag hade lika gärna kunnat vara utan denna läsning, boken lämnar inget större intryck hos mig då den är väldigt fattig på detaljer och beskrivningar. Jag vet inte om det kan bero på översättningen men det känns som bara det mest nödvändigaste är med, förutom en udda sak som rör en av poliserna men den känns helt oväsentligt och poänglös att ha med enligt mig.

Det finns ett par partier som trots allt gör boken läsvärd och som, om än väldigt begränsat, för tankarna till Doris Lessings Fifth Child, då hemmets trygga vrå omvandlas till en typ av psykologisk terror som gärna hade fått ges mer utrymme på bekostnad av de svagare och mindre intressanta kapitlen om poliserna.

Jag har nämnt hur bokens berättarstil känts splittrad i ett tidigare inlägg och det fortsätter boken igenom. Handlingen ses dels ur polisernas perspektiv och dels ur offret Alices i vartannat kapitel. Vilket egentligen är ett bra upplägg men man hinner inte riktigt lära känna någon av karaktärerna tyvärr.

Slutet blir ganska abrupt och det blir lite hafsigt och halvdant avslutat med en del nötta trådar som hade kunnat utvecklats ytterligare.