Sophie Hannas bok Lilla hjärtat är ingen större läsupplevelse. Det är en sådan typ av bok som jag antar man uppskattar om man är ett fan av författaren eller är en hobbyläsare av deckare och väljer böcker efter topplistorna.
Jag hade lika gärna kunnat vara utan denna läsning, boken lämnar inget större intryck hos mig då den är väldigt fattig på detaljer och beskrivningar. Jag vet inte om det kan bero på översättningen men det känns som bara det mest nödvändigaste är med, förutom en udda sak som rör en av poliserna men den känns helt oväsentligt och poänglös att ha med enligt mig.
Det finns ett par partier som trots allt gör boken läsvärd och som, om än väldigt begränsat, för tankarna till Doris Lessings Fifth Child, då hemmets trygga vrå omvandlas till en typ av psykologisk terror som gärna hade fått ges mer utrymme på bekostnad av de svagare och mindre intressanta kapitlen om poliserna.
Jag har nämnt hur bokens berättarstil känts splittrad i ett tidigare inlägg och det fortsätter boken igenom. Handlingen ses dels ur polisernas perspektiv och dels ur offret Alices i vartannat kapitel. Vilket egentligen är ett bra upplägg men man hinner inte riktigt lära känna någon av karaktärerna tyvärr.
Slutet blir ganska abrupt och det blir lite hafsigt och halvdant avslutat med en del nötta trådar som hade kunnat utvecklats ytterligare.
