Läst: Glenn Taylor, The Ballad of Trenchmouth Taggart

The Ballad of Trenchmouth Taggart är Gleen Taylors Debut roman som fått väldigt fina recensioner. Något som den verkligen förtjänar då den är svår att sluta läsa. Boken spänner över otroliga 108 år av Trenchmouth Taggarts liv(han föds i december 1902), från 1903 till 2010 och man får följa med på en häftig resa under alla decennierna där emellan.

Boken tar sin början 2010 då Trenchmouth är 108 år och precis har sytt ihop sin mun i syftet att aldrig mer yttra ett ord då det knackar på dörren och en journalist stiger in. T tillfrågas att berätta sin livshistoria för journalisten vilket är inledningen på en spännande och fartfylld historia som tar sin början i West Virginia och en kall vinterdag då Taggart kastas i en flod av sin galna moder som ser honom som djävulens son. T räddas turligt nog av änkan Dorsett. Dock drabbas han av Gingivit (dikemun) därav namnet Trenchmouth som änkan ger honom. Änkan är en stark kvinna som försörjer sig och sitt andra fosterbarn, Clarissa, genom att sälja hembränt till männen i byn. Dorsett uppfostrar sina fosterbarn till självständiga individer som inte ska inte tillåta att andra sätter sig på dem.

Trenchmouth lever ett hårt liv, till en början är han ett barn av vildmarken. Ett barn som inte vet hur det ska bete sig i sociala sammanhang. Men T tyr sig till sin nya mor och syster och de hjälper honom att hitta balansen mellan det vilda och samhällets normer. Då han växer upp under vilda västerns sista dagar utgör öga-för-öga, tand-för-tand-mentaliteten en del av vardagen, något som passar unge Trenchmouth som ser saker svart och vit, och att man får det man förtjänar.

Det förekommer en hel del namn och personer som jag hade svårt att relatera till då jag inte är så välbekant med gamla musiker från Amerika (T spelar och sjunger ihop med olika människor). I bokens senare kapitel förekommer många namn som jag antar härrör från gamla countrysångare och jazzmusiker från USA men de blir inte mer än namn för mig tyvärr.

Det är författarens beskrivning och hanterade av Trenchmouths karaktär som lyfter hela boken, som annars inte är särskild detaljerad, miljöerna skiftar ganska snabbt och det finns många karaktärer som bara flyter förbi utan att göra intryck. Dock är Taggart desto mer levande och framstår som en sympatisk man om än lite knepig och brutal. Jag upplever honom som en oerhört varmhjärtad karaktär han förvandlas till lite av en gammal hjältefigur som har sina ärr.

Recension: Sophie Hannas Lilla Hjärtat

Sophie Hannas bok Lilla hjärtat är ingen större läsupplevelse. Det är en sådan typ av bok som jag antar man uppskattar om man är ett fan av författaren eller är en hobbyläsare av deckare och väljer böcker efter topplistorna.

Jag hade lika gärna kunnat vara utan denna läsning, boken lämnar inget större intryck hos mig då den är väldigt fattig på detaljer och beskrivningar. Jag vet inte om det kan bero på översättningen men det känns som bara det mest nödvändigaste är med, förutom en udda sak som rör en av poliserna men den känns helt oväsentligt och poänglös att ha med enligt mig.

Det finns ett par partier som trots allt gör boken läsvärd och som, om än väldigt begränsat, för tankarna till Doris Lessings Fifth Child, då hemmets trygga vrå omvandlas till en typ av psykologisk terror som gärna hade fått ges mer utrymme på bekostnad av de svagare och mindre intressanta kapitlen om poliserna.

Jag har nämnt hur bokens berättarstil känts splittrad i ett tidigare inlägg och det fortsätter boken igenom. Handlingen ses dels ur polisernas perspektiv och dels ur offret Alices i vartannat kapitel. Vilket egentligen är ett bra upplägg men man hinner inte riktigt lära känna någon av karaktärerna tyvärr.

Slutet blir ganska abrupt och det blir lite hafsigt och halvdant avslutat med en del nötta trådar som hade kunnat utvecklats ytterligare.

Inte i min Smak...

Jag har nu läst ut Smaken av Muriel Barbery och måste tyvärr säga att jag är lite besviken. Jag hade förväntat mig mycket mer från författaren som skrev Igelkottens elegans. Jag tyckte att den boken var helt underbar och hade därför väldigt höga förväntningar på Smaken.


Boken handlar om den världsberömda franska matkritikern Pierre Arthens. I bokens början ligger han på sin dödsbädd men innan han lämnar jordelivet vill han ännu en gång återuppleva en speciell smak som han upplevde någon gång under sin levnad.
Ni som läst Igelkottens elegans kommer att känna igen er. Berättelsen utspelar sig nämligen i samma hus, och Renée dyker kort upp i även denna bok. Pierre är faktiskt den man som dör i början av Igelkottens elegans och vars lägenhet övertas av Kakuro Ozu.
Varje kapitel i boken är en tillbakablick på stunder i Pierres liv, antingen genom hans egna minnen eller genom hans familj och vänner. Till och med hans katt, Rick bidrar med sina synpunkter.


Medan Pierre söker efter minnet av den speciella smaken bjuds vi på bilder av stora måltider han intagit och just beskrivningarna av mat är faktiskt det bästa i den här boken. Det vattnas i munnen på en när man läser boken, och man vill själv uppleva det som beskrivs.
Trots att boken till synes handlar mest om mat så anser jag att den handlar mycket mer om vem Pierre är och hans förhållande till människorna i hans närhet.


Tyvärr är Pierre inte någon särskilt sympatisk huvudkaraktär. Jag gillade honom inte alls och det gjorde det svårt för mig att njuta av boken i sin helhet.
Boken är trots allt läsvärd och för de som gillar mat är det en bra bok att läsa för matbeskrivningarna är underbara.


Originaltitel: Une gourmandise
Översättning: Marianne Öjerskog
Förlag: Sekwa
Utgivningsår: 2010 (2000 Frankrike)
Betyg: 3 av 5

Recension: after the quake- H. Murakami

Om man följt nyhetsrapporterna så förstår man nog hur fruktansvärt och tragiskt det som inträffat i Japan är. Folket ska inte bara försöka sätta ihop sina splittrade liv ur all den förödelse som täcker landet, de påminns återigen om kärnkraftens livsförstörande krafter. Tänk att vi använder något så farligt för att få lite sken i våra läshörnor.

Även om jag är ett stort fan av Murakamis sätt att berätta och skildra människor känner jag att After the Quakes sex noveller gör ett starkare intryck på mig p.g.a det som hände i fredags. Jag inbillar mig att jag som läsare känner mer för karaktärerna och medan man läser berättelserna går tankarna till alla de människor saknar eller förlorat en vän eller familjemedlem.

I after the quake är det jordbävningen som drabbade Japan den 17 januari 1995, där främst staden Kobe drabbades, som utgör bakgrunden till berättelserna. Alla historierna förhåller sig på olika sätt till det inträffade och för karaktärerna har det inträffade olika betydelser. Gemensamt är dock att det får dem att fundera över händelser i deras liv som fått dem att känna avsky mot eller saknad efter någon.

Trots de knappa tjugo sidor som utgör varje historia lyckas Murakami skapa karaktärer som jag upplever som levande, kännande människor som alla är på jakt efter någonting. Det är en bok full av varm och hjärtlig vänskap om än problematisk där vissa relationer får vissna för att ge utrymme för skapandet av nya.

Dett är ingen bok om överlevnad, om livet efter katastrofen. After the Quake skildrar hur man som människa kan välja att hantera omvälvande skeenden som skakar om ens grundvalar. Karaktärerna har alla sina olika sätt att hantera detta, medan vissa flyr från livet lyckas andra försonas med sina demoner eller livsval.

Jag kan varmt rekommendera denna lilla bok. Den avslutande novellen Honey Pie anser jag är den bästa av de sex även om Super-Frog Saves Tokyo kanske är den som lämnar starkast avtryck.