Läst: Yoko Ogawa, Hotel Iris

Efter att ha läst Ogawas The Professor + The Housekeeper trodde jag att jag visste hur denna författare skulle fungera, men ack så fel jag hade. Hotel Iris är en fruktansvärd bok att läsa vad gäller själva handlingen, språkligt är den helt ok. Dock är det svårt att få någon bra bild av språket då handlingen är så brutal så att man blir illa till mods. Jag har svårt att se ett känslotillstånd som skulle underlätta läsningen av boken. Med det sagt bör jag kanske återge handlingen i Hotel Iris för att visa på vad det är som gör boken till en helt annan läsupplevelse än tidigare nämnda titel av Ogawa.

Boken utspelar sig i en liten kuststad där sjuttonåriga Mari och hennes mamma sköter om ett litet hotell. en kväll kommer en herre och hyr ett rum till sig och en kvinna som visar sig vara en prostituerad. Senare samma kväll kommer kvinnan utrusandes ur rummet och skriker glåpord till mannen, som reagerar likgiltigt och som inget hade hänt. Till en början tror man att han blivit oförrättad. Dock så visar det sig snart att han är otäckt brutal och blir sexuellt tillfredsställd genom att kränka och binda sina partners vilket Mari får erfara.

det förekommer flera sexscener mellan mannen och Mari som, även om Mari frivilligt går in i relationen, känns som rena våldtäktsscener. Mari binds och kläs av och behandlas fruktansvärt men beskrivs känna njutning i smärtan hon upplever men för mig som läsare blir det alltför våldsamt och förnedrande för att kunna uppskatta boken som helhet. Det finns till exempel vissa partier där Mari agerar med sin mamma och hennes väninna som är läsvärda och som turligt nog trubbar av våldsscenerna emellanåt.

Av den, om än begränsade, erfarenhet jag har av japanska författare misstänker jag att råa sexbeskrivningar är något av ett gemensamt drag. Man kan fråga sig om det är så de får utlopp för sina mörka sexuella fantasier?

Reflektioner: Haruki Murakami 1Q84- juli september bok 2

" 'Du menar att om det dyker upp en pistol, kommer den med nödvändighet att avfyras någonstans, eller hur?'

'Enligt Tjechovs synpunkt är det så.'

'Så du vill alltså helst undvika att skaffa mig en pistol.'

'Det är både farligt och olagligt. Dessutom är Tjechov en författare som man kan lita på.'

'Men det här är ingen berättelse. Vi pratar ju om den verkliga världen.'

Tamaru kisade med ögonen och tittade Aomame stint i ansiktet. Sedan öppnade han långsamt och samlat munnen: ' Vem kan veta det?' " (bok 2, s 26)

Om man känner sin Murakami så vet man att han sällan planterar saker som bara lämnas därhän eller aldrig bär frukt. Med ovanstånde citat som en ständig ledsagare följer man handlingen framåt till det ögonblick Tjechovs ord blir till sanning. Dock får vi aldrig höra skottet som överröstas av Little Peoples hånfulla skratt.

Jag har svårt för Murakamis senaste alster, det som syntes lovande i bok ett omvandlas till något lite för groteskt och segt för min smak. I Bok 2 känns historien till en början alldeles för långrandig, den hamnar på en platå som det tar nästan två tredjedelar av boken att komma vidare ifrån. Jag funderar över varför Murakami valde att göra denna berättelsen till sitt stora epos. Flera av hans andra böcker känns mycket mer genomarbetade och till viss del djupare. Kanske har jag blivit mätt på Murakami eller så kanske det har blivit för mycket av hans surrealism i 1Q84.

Aomame är fortfarande den mest intressanta karaktären dock avskärmas hon från de personer som utgjorde de starkare delarna av bok 1. Bok 2 blir för min del inte lika intressant när hon inte ges utrymme till att interagera med dessa människor vilket inte riktigt uppvägs av fokuserandet på Tengos perspektiv.

Jag funderar på om skottet inte borde kommit lite tidigare för denna berättelse. Förhoppningsvis kan bok 3 gottgöra för alltihop när den kommer ut, vem vet den kanske får en att se bok 2 i ett helt annat ljus.

1Q84- H. Murakami: Reflektioner

Mörkret har fallit.

Murakami har skapat något otäckt med 1Q84. Han fyller sidorna med en svärta som är annorlunda från hans tidigare böcker enligt min mening. Det romantiserande av den gråa, skimrande olyckligheten som jag förknippar med hans böcker är utbytt mot något mycket mörkare. 1Q84 är en otäckt svart berättelse, där våld och sex finns som en konstant närvaro i handlingen och hos karaktärerna.

Med tanke på titeln som anspelar på George Orwells roman 1984 så är det naturligt att denna berättelse är brutalare än Murakamis tidigare verk. Första boken lägger grunden för en oerhörd tragisk historia där ett återkommande tema är vuxnas övergrepp på barn, både psykiskt och fysiskt. Den allt-annat-än-rosa-skimrande kärleksberättelsen som i någon form brukar finnas i hans verk har hamnat i bakgrunden i bok 1. Detta ska inte tas som att jag tycker boken är dålig på något sätt, jag upplever bara att det skett en stor förändring här från hans tidigare verk. Det finns en mer hotfull känsla som ger ett visst obehag.

Även om det hintas om att huvudkaraktärerna Tengo och Aomame har en relation till varandra så ger Murakami väldigt lite utrymme till sin speciella beskrivning av kärleken. Utan att avslöja för mycket vandrar de på helt skilda vägar mot ett mål som förmodligen kommer förhindra en långsiktig försoning eller relation i kommande böcker.

Handlingen utspelar sig i, vad jag tolkar det som, två olika verkligheter vars existenser endast huvudpersonerna Tengo och Aomame verkar vara medvetna om. Tengo upplever jag som den klassiska Murakami-karaktären av de två. Han för ett lugnt liv som matematiklärare och kämpande romanförfattare som har en rent sexuell affär med en äldre gift kvinna. Aomame å andra sidan är en komplicerad kvinna som skiljer sig en hel del från Murakamis andra kvinnliga karaktärer jag mött i hans böcker. Hon för ett liv i skymundan och rör sig i samhällets mer brutala skikt som kretsar kring våldsamt sex och dödande. Om Tengo är villebrådet får Aomame snarare ses som jägaren.

Det är svårt att beskriva handlingen och övriga karaktärer utan att avslöja viktiga komponenter i berättelsen. Som läsare tycker jag det är bäst att gå in i boken utan några förkunskaper om vad som kommer ske eller vilka karaktärer som dyker upp då berättelsen försiktigt lägger ut vägen och väver ihop karaktärernas öden. Handlingen drivs hela tiden framåt av små, små pusselbitar och att försöka beskriva några brottstycken tagna ur sin kontext skulle inte ge någon större förståelse för boken som helhet.

Bok 1 och 2 bör nog läsas utan längre uppehåll dem emellan, då bok 1 främst lägger grunden för vad som känns kommer bli en väldigt spännande om än svart berättelse om människors livsöden. Av det jag hunnit läsa i bok 2 kommer berättelsen ta sig en allt mer allvarligare och tung ton. Murakami planterar saker som kommer bli livsavgörande för karaktärerna och förändra det sätt de ser på sin verklighet.

Försmak: 1Q84 - H. Murakami

Jag tänkte bjuda på två citat från Herr Murakamis senaste. Förhoppningsvis hinner jag läsa ut första boken snart och bli färdig med en reflektion ikväll. Kan ju iaf säga att boken är väldigt bra.

Här kommer citaten iaf. kanske tonen i dem kan säga något om boken generellt:

"Det finns ingen här i världen som man inte kan hitta en ersättare för. Hur stor kunskap och förmåga en människa än har finns det alltid någon någonstans som kan ta hennes plats. Om världen hade varit full av oersättliga människor, skulle det bli riktigt stora problem för oss. Det är ju självklart... tillade hon"(s 125)

" 'Det är inte en fråga om ålder', hade Aomame svarat bestämt. 'Det är en fråga som gäller själva sättet man lever på. det är viktigt att alltid på allvar gå in för att försvara sig själv. Man kommer ingen vart om man bara accepterar att bli utsatt för övergrepp. En kronisk känsla av vanmakt förtär en människa.' " (s 199)

Tillskott i Bokhyllan

I morse gjorde jag slag i saken och beställde Herr Murakamis senaste verk, 1Q84. Tyvärr är det bara bok 1 och 2 som kommit i svensk översättning hittills. Jag brukar föredra att köpa alla delar i en bokserie på en gång när jag väl hittar någon intressant. Mina förväntningar är väldigt höga men inget jag läst av honom hittills har fått mig att förvänta mig något annat än riktigt bra och välskrivna böcker.

Yoko Ogawas The Housekeeper and the Professor fick också hänga med på ett hörn då jag kikat på den ett tag. Det blev den engelska versionen då jag föredrar att läsa i pocketformat. Dels för att pocketböcker känns mer lätthanterliga och dels för att jag har en tendens att somna om jag läser sent på kvällarna. Det gör ju inte lika ont att tappa en pocketbok i ansiktet som det gör en inbunden. =)

Är det någon som har något tips på andra spännande böcker som man bör kolla in?

Recension: after the quake- H. Murakami

Om man följt nyhetsrapporterna så förstår man nog hur fruktansvärt och tragiskt det som inträffat i Japan är. Folket ska inte bara försöka sätta ihop sina splittrade liv ur all den förödelse som täcker landet, de påminns återigen om kärnkraftens livsförstörande krafter. Tänk att vi använder något så farligt för att få lite sken i våra läshörnor.

Även om jag är ett stort fan av Murakamis sätt att berätta och skildra människor känner jag att After the Quakes sex noveller gör ett starkare intryck på mig p.g.a det som hände i fredags. Jag inbillar mig att jag som läsare känner mer för karaktärerna och medan man läser berättelserna går tankarna till alla de människor saknar eller förlorat en vän eller familjemedlem.

I after the quake är det jordbävningen som drabbade Japan den 17 januari 1995, där främst staden Kobe drabbades, som utgör bakgrunden till berättelserna. Alla historierna förhåller sig på olika sätt till det inträffade och för karaktärerna har det inträffade olika betydelser. Gemensamt är dock att det får dem att fundera över händelser i deras liv som fått dem att känna avsky mot eller saknad efter någon.

Trots de knappa tjugo sidor som utgör varje historia lyckas Murakami skapa karaktärer som jag upplever som levande, kännande människor som alla är på jakt efter någonting. Det är en bok full av varm och hjärtlig vänskap om än problematisk där vissa relationer får vissna för att ge utrymme för skapandet av nya.

Dett är ingen bok om överlevnad, om livet efter katastrofen. After the Quake skildrar hur man som människa kan välja att hantera omvälvande skeenden som skakar om ens grundvalar. Karaktärerna har alla sina olika sätt att hantera detta, medan vissa flyr från livet lyckas andra försonas med sina demoner eller livsval.

Jag kan varmt rekommendera denna lilla bok. Den avslutande novellen Honey Pie anser jag är den bästa av de sex även om Super-Frog Saves Tokyo kanske är den som lämnar starkast avtryck.

H. Murakami - After the Quake

Igår kväll innan jag skulle gå och lägga mig stod jag vid bokhyllan och tummade på min senast inköpta Murakami, After the Quake, och funderade på om jag skulle pausa från S. Hannas Lilla Hjärtat. Nu föll det sig så att boken fick ligga kvar i hyllan och jag somnade stillsamt i sängen istället.

Märk om min förvåning när man vaknar till P3-nyheterna som berättar att Japan drabbats av en fruktansvärd jordbävning, kändes som ödets ironi att man bara timmar tidigare stod med en bok kretsande runt samma ämne i handen. Så nu blir det till att läsa boken i helgen i alla fall.