" 'Du menar att om det dyker upp en pistol, kommer den med nödvändighet att avfyras någonstans, eller hur?'
'Enligt Tjechovs synpunkt är det så.'
'Så du vill alltså helst undvika att skaffa mig en pistol.'
'Det är både farligt och olagligt. Dessutom är Tjechov en författare som man kan lita på.'
'Men det här är ingen berättelse. Vi pratar ju om den verkliga världen.'
Tamaru kisade med ögonen och tittade Aomame stint i ansiktet. Sedan öppnade han långsamt och samlat munnen: ' Vem kan veta det?' " (bok 2, s 26)
Om man känner sin Murakami så vet man att han sällan planterar saker som bara lämnas därhän eller aldrig bär frukt. Med ovanstånde citat som en ständig ledsagare följer man handlingen framåt till det ögonblick Tjechovs ord blir till sanning. Dock får vi aldrig höra skottet som överröstas av Little Peoples hånfulla skratt.
Jag har svårt för Murakamis senaste alster, det som syntes lovande i bok ett omvandlas till något lite för groteskt och segt för min smak. I Bok 2 känns historien till en början alldeles för långrandig, den hamnar på en platå som det tar nästan två tredjedelar av boken att komma vidare ifrån. Jag funderar över varför Murakami valde att göra denna berättelsen till sitt stora epos. Flera av hans andra böcker känns mycket mer genomarbetade och till viss del djupare. Kanske har jag blivit mätt på Murakami eller så kanske det har blivit för mycket av hans surrealism i 1Q84.
Aomame är fortfarande den mest intressanta karaktären dock avskärmas hon från de personer som utgjorde de starkare delarna av bok 1. Bok 2 blir för min del inte lika intressant när hon inte ges utrymme till att interagera med dessa människor vilket inte riktigt uppvägs av fokuserandet på Tengos perspektiv.
Jag funderar på om skottet inte borde kommit lite tidigare för denna berättelse. Förhoppningsvis kan bok 3 gottgöra för alltihop när den kommer ut, vem vet den kanske får en att se bok 2 i ett helt annat ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar