The Ballad of Trenchmouth Taggart är Gleen Taylors Debut roman som fått väldigt fina recensioner. Något som den verkligen förtjänar då den är svår att sluta läsa. Boken spänner över otroliga 108 år av Trenchmouth Taggarts liv(han föds i december 1902), från 1903 till 2010 och man får följa med på en häftig resa under alla decennierna där emellan.
Boken tar sin början 2010 då Trenchmouth är 108 år och precis har sytt ihop sin mun i syftet att aldrig mer yttra ett ord då det knackar på dörren och en journalist stiger in. T tillfrågas att berätta sin livshistoria för journalisten vilket är inledningen på en spännande och fartfylld historia som tar sin början i West Virginia och en kall vinterdag då Taggart kastas i en flod av sin galna moder som ser honom som djävulens son. T räddas turligt nog av änkan Dorsett. Dock drabbas han av Gingivit (dikemun) därav namnet Trenchmouth som änkan ger honom. Änkan är en stark kvinna som försörjer sig och sitt andra fosterbarn, Clarissa, genom att sälja hembränt till männen i byn. Dorsett uppfostrar sina fosterbarn till självständiga individer som inte ska inte tillåta att andra sätter sig på dem.
Trenchmouth lever ett hårt liv, till en början är han ett barn av vildmarken. Ett barn som inte vet hur det ska bete sig i sociala sammanhang. Men T tyr sig till sin nya mor och syster och de hjälper honom att hitta balansen mellan det vilda och samhällets normer. Då han växer upp under vilda västerns sista dagar utgör öga-för-öga, tand-för-tand-mentaliteten en del av vardagen, något som passar unge Trenchmouth som ser saker svart och vit, och att man får det man förtjänar.
Det förekommer en hel del namn och personer som jag hade svårt att relatera till då jag inte är så välbekant med gamla musiker från Amerika (T spelar och sjunger ihop med olika människor). I bokens senare kapitel förekommer många namn som jag antar härrör från gamla countrysångare och jazzmusiker från USA men de blir inte mer än namn för mig tyvärr.
Det är författarens beskrivning och hanterade av Trenchmouths karaktär som lyfter hela boken, som annars inte är särskild detaljerad, miljöerna skiftar ganska snabbt och det finns många karaktärer som bara flyter förbi utan att göra intryck. Dock är Taggart desto mer levande och framstår som en sympatisk man om än lite knepig och brutal. Jag upplever honom som en oerhört varmhjärtad karaktär han förvandlas till lite av en gammal hjältefigur som har sina ärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar