tisdag 22 mars 2011

1Q84- H. Murakami: Reflektioner



Mörkret har fallit.


Murakami har skapat något otäckt med 1Q84. Han fyller sidorna med en svärta som är annorlunda från hans tidigare böcker enligt min mening. Det romantiserande av den gråa, skimrande olyckligheten som jag förknippar med hans böcker är utbytt mot något mycket mörkare. 1Q84 är en otäckt svart berättelse, där våld och sex finns som en konstant närvaro i handlingen och hos karaktärerna.



Med tanke på titeln som anspelar på George Orwells roman 1984 så är det naturligt att denna berättelse är brutalare än Murakamis tidigare verk. Första boken lägger grunden för en oerhörd tragisk historia där ett återkommande tema är vuxnas övergrepp på barn, både psykiskt och fysiskt. Den allt-annat-än-rosa-skimrande kärleksberättelsen som i någon form brukar finnas i hans verk har hamnat i bakgrunden i bok 1. Detta ska inte tas som att jag tycker boken är dålig på något sätt, jag upplever bara att det skett en stor förändring här från hans tidigare verk. Det finns en mer hotfull känsla som ger ett visst obehag.


Även om det hintas om att huvudkaraktärerna Tengo och Aomame har en relation till varandra så ger Murakami väldigt lite utrymme till sin speciella beskrivning av kärleken. Utan att avslöja för mycket vandrar de på helt skilda vägar mot ett mål som förmodligen kommer förhindra en långsiktig försoning eller relation i kommande böcker.


Handlingen utspelar sig i, vad jag tolkar det som, två olika verkligheter vars existenser endast huvudpersonerna Tengo och Aomame verkar vara medvetna om. Tengo upplever jag som den klassiska Murakami-karaktären av de två. Han för ett lugnt liv som matematiklärare och kämpande romanförfattare som har en rent sexuell affär med en äldre gift kvinna. Aomame å andra sidan är en komplicerad kvinna som skiljer sig en hel del från Murakamis andra kvinnliga karaktärer jag mött i hans böcker. Hon för ett liv i skymundan och rör sig i samhällets mer brutala skikt som kretsar kring våldsamt sex och dödande. Om Tengo är villebrådet får Aomame snarare ses som jägaren.


Det är svårt att beskriva handlingen och övriga karaktärer utan att avslöja viktiga komponenter i berättelsen. Som läsare tycker jag det är bäst att gå in i boken utan några förkunskaper om vad som kommer ske eller vilka karaktärer som dyker upp då berättelsen försiktigt lägger ut vägen och väver ihop karaktärernas öden. Handlingen drivs hela tiden framåt av små, små pusselbitar och att försöka beskriva några brottstycken tagna ur sin kontext skulle inte ge någon större förståelse för boken som helhet.


Bok 1 och 2 bör nog läsas utan längre uppehåll dem emellan, då bok 1 främst lägger grunden för vad som känns kommer bli en väldigt spännande om än svart berättelse om människors livsöden. Av det jag hunnit läsa i bok 2 kommer berättelsen ta sig en allt mer allvarligare och tung ton. Murakami planterar saker som kommer bli livsavgörande för karaktärerna och förändra det sätt de ser på sin verklighet.

2 kommentarer:

  1. Intressant att läsa din reflektion, har precis läst ettan och ska (efter din inrådan :) ) påbörja tvåan på en gång tror jag!

    SvaraRadera
  2. hej malin,
    ja jag tyckte iaf att slutet var lite svagt i ettan. Man kände att det skulle fortsätta. Tvåan börjar lite sisådär men den växer mot slutet.

    SvaraRadera